där, togo fram knivar för att skära av fingrarna på dem, som försökte klättra upp.
Miss Hoggs satt och såg hur båt efter båt fördes fram. Hon såg likaledes hur båt efter båt kantrade under tyngden av de människor, som kastade sig ner i dem.
De båtar, som hängde bredvid hennes, blevo nerfirade. Men genom någon tillfällighet rörde ingen vid den båt, där hon hade slagit sig ner.
”Gudskelov, att de låter min båt hänga, tills det värsta har gått över!” tänkte hon.
Miss Hoggs såg och hörde förfärliga ting. Hon tyckte, att hon svävade uppe över ett helvete.
Själva däcket kunde hon inte se, men hon trodde sig höra ljud, som om där hade pågått en strid. Hon hörde de tunna knallarna av revolvrarna och såg lätta, blåa rökskyar stiga upp från däck.
Äntligen kom ett ögonblick, då allt blev mycket stilla. ”Nu vore det rätta tiden att fira ner min båt”, tänkte miss Hoggs.
Hon var inte rädd alls, hon satt kvar i trygghet till det sista, då ångbåten började lägga sig på sida. Då först insåg miss Hoggs, att L’Univers höll på att sjunka och att hennes båt hade blivit glömd.
Ombord på ångaren befann sig en ung amerikanska, en
mrs Gordon, som skulle resa över till Europa för att råka
sina gamla föräldrar, vilka bodde i Paris sedan flera år
tillbaka.
Hon hade sina båda barn med sig. Det var två små gossar. De lågo och sovo i samma hytt som hon, då den stora olyckan inträffade.
Hon vaknade genast, lyckades att få en smula kläder på barnen och sig själv och kom ut i den smala gången mellan hytterna.
I gången var alldeles fullt av människor, som alla hade störtat ut för att skynda upp på däck. Men där var det dock
