och betraktade Hellgums brev med långsynta ögon. Hon tänkte på brevet med de många inseglen i Uppenbarelseboken. Hon tyckte, att i samma ögonblick, som någon människas hand vidrörde brevet, skulle förstörelsens ängel komma nerflygande från himmelen.
Hon lyfte ögonen och såg upp mot Jerusalemstavlan.
— Ja, ja, mumlade hon, visst vill jag komma till den staden, som har portar av guld och vars murar är av bränt glas. Och hon började läsa upp för sig själv: ”Och stadsmurens grundvalar voro prydda av all dyrbar sten, första grundvalen var en jaspis, den andra en saphir, den tredje en chalcedonier, den fjärde en smaragd, den femte en sardonix, den sjätte en sardis, den sjunde en chrysolit, den åttonde en beryll, den nionde en topazier, den tionde en chrysopras, den elfte en hyacinth, den tolfte en ametist.”
Gumman var så djupt inne i den kära Uppenbarelseboken, att hon spratt till, som om hon hade sovit, då Halvor Halvorsson steg fram till bordet, där brevet låg.
— Nu ska vi till en början sjunga en sång, sade Halvor. Jag tänker, att vi ska ta n:o 244.
Och Hellgumianerna stämde upp:
Mitt älskade Jerusalem,
min sköna, gyllne stad,
mitt rika, varma fadershem,
som alltid gör mig glad.
Eva Gunnarsdotter drog en suck av lättnad över att det svåra ögonblicket hade blivit uppskjutet.
”Ack, ack, att jag, gamla skrälle, ska vara så rädd för att dö!” tänkte hon nästan skamsen.
När sången var till ända, tog Halvor brevet och började veckla upp det.
I detsamma föll anden över Eva Gunnarsdotter, så att hon reste sig och började bedja en lång bön om nåd att rätt mottaga det budskap, som brevet skulle förkunna dem. Halvor stod stilla med brevet i sin hand och väntade, tills hon hade slutat.
