Gumman tänkte inte ett ögonblick, att det för någon kunde vara en uppoffring att resa från hem och fosterjord, då det gällde något sådant som detta. Det ingick inte i hennes föreställning, att någon kunde vara tvehågsen om han skulle lämna hemsocknens gröna skogar, den vänligt framglidande älven och de goda åkrarna. Flera av de andra tänkte med fruktan på att byta om levnadssätt, att övergiva fädernehem, föräldrar och anhöriga, men inte hon. Detta betydde ju, att Gud ville rädda dem, såsom han fordom hade räddat Noak och Lot. De kallades ju till ett liv av övernaturlig härlighet i Guds heliga stad. Hon tyckte, att det var, som om Hellgum hade skrivit, att de skulle bli levande upptagna till himmelen.
Alla sutto med slutna ögon, fördjupade i sig själva. Flera våndades så, att det bröt ut kallsvett på deras pannor. ”Ja, detta är förvisso den prövning, som Hellgum har förespått oss”, suckade de.
Solen hade sjunkit, så att den stod vid horisonten och sköt skarpa strålar in i rummet. Solskenet lade sig blodrött över de många bleka ansiktena.
Äntligen flyttade sig Ljung Björns hustru, Märta Ingmarsdotter, ner från bänken och sjönk på knä på golvet. Och efter henne föll den ene efter den andre på knä.
På en gång drogo flera av dem ett djupt andetag, och deras ansikten upplystes av ett leende.
Därpå sade Karin Ingmarsdotter med förundran i rösten:
— Jag hör Guds röst, som kallar mig.
Nämndemans Gunhild höjde händerna i hänryckning, medan tårarna strömmade över hennes ansikte.
— Jag ock ska resa, sade hon. Guds röst kallar mig.
Därpå talade Krister Larsson och hans hustru nästan samtidigt:
— Det ropar i mitt öra, att jag ska fara. Jag hör Guds röst kalla mig.
Kallelsen kom till den ena efter den andra, och på samma gång lämnade dem all ångest och all saknad. Det var en stor, stor glädje, som kom över dem. De tänkte inte mer på sina gårdar och sina anförvanter. De tänkte allenast på
168
