sig olikt på Ingmarsgården, så nog var det visst, att det planket finge stå där det stod.
Snart voro de i sikte av gården och funno snödrivan på dess vanliga plats, hög som en mur och fast som ett fjäll. Här fanns inte tillfälle att vika åt sidan, utan de måste rätt över vidundret. Det såg så omöjligt ut, att drängen föreslog, att han skulle gå fram till gården och kalla på hjälp.
Men detta tillät inte kyrkoherden. Han hade inte växlat ett ord med Karin och Halvor på över fem år. Han var inte gladare, än någon annan brukar vara vid tanken på att möta gamla vänner, med vilka man har råkat i osämja.
Hästen måste således upp i drivan. Den bar, ända tills han hade kommit upp på toppen. Då sjönk han med ens. Han försvann, som om han hade fallit ner i en grav, och de resande blevo sittande och stirrade efter honom.
På samma gång som hästen sjönk i drivan, bröts ena skakeln, och de kunde inte fara vidare.
Några minuter därefter öppnade prästen dörren till storrummet på Ingmarsgården.
Där brann en torrvedsbrasa i spisen. På ena sidan om härden satt husmodern och spann finkardad ull, bakom henne sutto pigor och hjon i en lång rad och spunno blånor och lin. Männen ägde andra sidan av eldstaden. De voro nyss inkomna från vedkörningen. Somliga vilade, andra sysslade med sådant arbete, som var lätt som en lek, de späntade stickor, vässade räfspinnar och slöjdade yxskaft.
När prästen trädde in och berättade om det missöde, som hade hänt honom, kommo alla i rörelse. Drängarna gingo ut för att gräva fram hästen ur drivan. Halvor förde kyrkoherden fram till bordet och bad honom sitta ner på långbänken. Karin sände pigorna ut i köket för att koka kaffe och laga gästabudsmat till kvällsvard. Själv hängde hon upp prästens päls att torka framför brasan, tände hänglampan och flyttade sin spinnrock bort till bordet, för att hon skulle kunna delta i männens samtal.
”Bättre kunde jag inte ha blivit mottagen, om Stor Ingmar hade levat”, tänkte kyrkoherden.
