Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

gården som fattig vallpojke”, tänkte mor Stina, ”och att det var Stor Ingmar, som tog hand om honom och hjälpte honom att komma sig opp.”

De flesta, som kommo till auktionen, gingo inte in i huset, utan stannade ute på gårdsplanen. Skolmästarns hustru gjorde som de andra. Hon satte sig på en brädhög och såg sig omkring mycket noga, som den gör, vilken vet, att han ser ett kärt ställe för sista gången.

På tre sidor var gården kringbyggd med huslängor, och mittpå den stod en liten fatbur på stolpar. Ingenting såg synnerligen ålderdomligt ut, undantagandes en gammal förstukvist med snidade lister kring taket, som stod framför ingången till boningshuset, och en ännu äldre med tunga, vridna pelare, som var placerad utanför brygghusets dörr.

Mor Stina tänkte på alla de gamla Ingmarssönerna, vilkas fotsteg hade nött gården. Hon tyckte sig se dem komma hem från arbetet om kvällarna och gå in till härden, långa, litet lutande gestalter, alltid rädda att vara påträngande eller ta en bättre plats, än som anstod dem.

Hon tänkte på all arbetsamhet och hederlighet, som hade haft sitt hem på den här gården. ”Det borde inte få ske”, tänkte hon om auktionen, ”kungen borde få veta det.”

Mor Stina kände det bittrare, än om det hade gällt hennes eget hem.

Försäljningen var inte börjad, men en hel mängd folk var redan kommet. Somliga gingo in i lagården och besågo boskapen, andra stannade ute på gården för att granska all den redskap, alla de kärror och yxor och sågar och plogar, som voro sammanförda där.

Men var gång mor Stina såg ett par bondgummor komma ut ur lagården, tänkte hon med förtrytelse: ”Se på mor Inga och mor Stava! Nu har de varit inne och valt ut var sin ko åt sig. Och tänk vad de sedan ska skryta med att de har fått kor av den gamla stammen från Ingmarsgården!”

Hon smålog en smula hånfullt, när hon såg Backstugu Nils stå och välja bland plogarna.

”Backstugu Nils ska allt känna sig som en märklig man,

185