När hon låg och rensade bort ogräs ur trädgårdssängarna, lyfte hon huvudet gång på gång, för att hon skulle få se honom på långt håll, om han ginge på vägen, och hinna fly undan.
Hon tänkte med bitterhet på att Ingmar var alltför väl känd där i gården. Hennes hund skulle inte skälla, om han komme, och hennes duvor, som trippade på sandgången, skulle inte fly undan för honom och varna henne med sina smällande vingslag.
Denna Gertruds rädsla avtog inte, snarare förvärrades den dag från dag. All hennes sorg hade förbytt sig till skräck. Och hennes styrka att strida emot blev allt mindre och mindre. ”Snart kommer den dag, då jag inte mer vågar mig utom dörr”, tänkte hon. ”Jag blir nog besynnerlig och folkskygg, om jag inte blir riktigt tokig.”
— Gud, Gud, tag skräcken ifrån mig! bad Gertrud. Jag ser på far och mor, att de redan tror, att jag inte är riktigt klok. Jag ser, att alla jag möter också tror det. Å, Herre Gud, hjälp mig!
Mittunder det att denna skräck var som störst, hände det, att Gertrud en natt hade en märkvärdig dröm.
Hon tyckte, att hon en middagsstund gick med stävan på armen for att mjölka. Korna betade i en hage, som låg långt borta i skogsbrynet, och hon gick dit på smala stigar, som löpte fram på dikeskanter och åkerrenar. Hon tyckte, att hon hade svårt för att gå; hon var så trött och svag, att hon knappast kunde flytta fötterna.
— Vad är det åt mig, varför har jag så svårt för att gå? frågade hon i drömmen. Och hon svarade sig själv och sade:
— Du är så trött, därför att du går och släpar på en så tung sorg.
Äntligen tyckte hon sig vara framme vid hagen, men när hon kom in där, kunde hon inte se korna. Hon blev mycket ängslig, gick och sökte dem överallt, där de brukade uppehålla sig, men hon fann dem varken bakom gransnåret eller vid bäcken eller under björkarna.
Medan hon sökte, märkte hon, att det fanns ett hål i gärdsgården på den sidan, som vette åt skogen. Hon tyckte
