Gertrud fick en obetvinglig lust att lyda henne. Hon sänkte nålen.
— Laga, att du träffar mitt i ögat! sade gumman.
Gertrud stack till två gånger, mycket hastigt, rätt in i Ingmars ögon. Men när hon sänkte nålen, märkte hon, att den gick djupt ner, som om den inte hade träffat mässingsfatet, utan gått in i något mjukt, och när hon drog den tillbaka, var den blodig.
Då Gertrud såg blodet på nålen, tyckte hon, att hon verkligen hade stuckit ut Ingmars ögon. Då greps hon av den förfärligaste ångest över sin gärning, och hennes skräck blev så stor, att den väckte henne.
Gertrud låg länge och skakade i häftig gråt, innan hon kunde övertyga sig om att allt var en dröm.
— Gud bevara mig, Gud skydde mig för att jag skulle få lust att hämnas på honom! snyftade hon.
Knappt hade hon blivit lugn och somnat in på nytt, förrän samma dröm kom tillbaka.
Hon vandrade än en gång på de små stigarna till beteshagen. Åter voro korna borta, och hon gick inåt skogen för att söka dem. Därpå kom hon in på den vackra vägen och såg solskenet leka på mossan. Hon påminde sig då vad som hade hänt henne nyss förut i drömmen. Hon gick och ängslades för att åter möta finngumman och var glad, att hon inte såg till henne.
Men bäst hon gick, tyckte hon, att marken öppnade sig mellan ett par tuvor rätt framför henne. Först stack ett huvud fram ur öppningen, så arbetade sig en helt liten man fram ur jorden. Han surrade och brummade med läpparna hela tiden, och av detta kunde hon förstå vem det var hon hade råkat på. Det var ju Surr-Peter, som inte var riktigt klok. Tidtals levde han nere i bygden, men om somrarna bodde han helst i skogen i en jordkula.
Gertrud påminde sig genast, att det sades om Surr-Peter, att sådana, som ville skada sina ovänner utan att synas, kunde begagna sig av honom. Det misstänktes, att han flera gånger hade anlagt mordbrand för andras räkning.
Nu gick Gertrud fram till mannen och frågade honom,
