gick på de små stigar, som hon hade gått i drömmen, hon kände igen blommorna, som kantade dem. Och så besynnerligt halvvaken, som hon var, visste hon knappt skillnad på vad hon verkligen såg och vad hon inbillade sig se.
När Gertrud kom till beteshagen, fick hon igen drömmen på så sätt, att hon inte såg till korna. Hon gick och sökte dem, som hon hade sökt dem i drömmen, sökte vid bäcken, under björkarna och bakom gransnåret. Hon fann dem ingenstädes, men hade en känsla av att de funnos där och att hon skulle se dem, om hon endast vore fullt vaken.
Snart fick hon syn på ett stort hål i gärdsgården och förstod, att boskapen hade brutit sig ut därigenom.
Gertrud gick nu för att söka flyktingarna. Hon följde de djupa spår, som deras klövar hade upptrampat i den lösa skogsmarken, och fann, att de hade slagit in på en väg, som ledde upp till en avlägsen fäbod.
— Ack, utbrast hon, nu vet jag var de är! Jag vet, att Lyckgårdsfolket i dag på förmiddagen skulle driva sin boskap opp till fäboden. När våra kor har fått höra skällkons bjällra, har de brutit sig ut och följt efter oppåt skogen.
Oron hade för en stund gjort flickan fullt vaken. Hon beslöt sig för att gå upp till fäboden och hämta korna. Eljest kunde ju ingen veta när de skulle bli hemdrivna. Och hon gick snabbt framåt den branta, steniga vägen.
Men när det hade burit nästan rakt uppåt en stund, gjorde vägen en tvär vändning, och nu låg den för hennes ögon, glatt av barr och alldeles jämn.
Hon kände igen den från drömmen. Det var samma solskensfläckar borta på den vitgula mossan och samma höga träd.
När hon kände igen vägen, försjönk hon genast i samma halvvakna tillstånd, vari hon hade levat hela dagen. Hon började nästan vänta på att det skulle hända henne något övernaturligt. Hon stirrade in under granarna för att se om hon inte skulle råka någon av de besynnerliga varelser, som vandrade omkring i skogsdjupet.
Hon såg ingen till, men i hennes själ vaknade besynnerliga tankar. ”Vad, om jag skulle ta hämnd på Ingmar?
