— Du förstår dig på att ta hämnd, du.
— Kallar du detta för hämnd, Ingmar? frågade hon bestört.
— Vad ska jag kalla det? Varför kom du inte genast till mig med de där pengarna?
— Nej, jag ville vänta till bröllopsdagen.
— Hade du kommit, innan jag varit gift, hade jag säkert fått köpa gården av Sven Persson, och jag hade kunnat få dig.
— Ja, det visste jag.
— Men nu kommer du på själva bröllopsdagen, just som det är för sent!
— Det var för sent i alla fall, Ingmar. Det var för sent för en vecka sedan, och det är för sent nu, och det är för sent för alltid.
Ingmar hade sjunkit ner på stenen igen. Han höll händerna för ögonen och satt och jämrade sig.
— Å, jag trodde, att det inte fanns någon hjälp! Å, jag trodde, att det inte stod i människomakt att ändra! Och nu ser jag, att det hade funnits hjälp! Nu ser jag, att vi alla kunde ha blivit lyckliga!
— Du måste förstå en sak, Ingmar, sade Gertrud. När jag fann pengarna, såg jag genast, att de kunde hjälpa oss, såsom du nu säger, men det var ingen frestelse för mig, nej, inte ett ögonblick, därför att jag tillhör en annan.
— Du skulle ha behållit dem själv! utropade Ingmar. Nu känner jag det, som om en varg skulle slita och riva i mitt bröst. Det var ingenting, när jag visste, att det var omöjligt. Men nu, när jag vet, att jag hade kunnat få dig!
— Jag kom hit för att göra dig glädje, Ingmar.
Nu hade de blivit otåliga i bröllopsgården. De kommo ut på trappan och började ropa:
— Ingmar, Ingmar!
— Ja, bruden har jag ock där nere, som väntar mig, sade han i stor ångest. Och att det är du, Gertrud, som har vållat detta! När jag svek dig, var det i stort nödtvång, men du har förstört allting bara för att göra mig eländig. Nu vet jag hur far kände det, när mor dräpte barnet, for han ut.
