som låg mellan bladen. Hon tog det och sköt det över till Ingmar.
Hon såg hur han gömde det i sin stora hand och förstulet såg på det. Strax efteråt låg det på golvet. ”Vad ska det bli av oss, vad ska det bli av oss?” tänkte Brita och grät över psalmboken.
De gingo ur kyrkan, så snart prästen hade stigit ner från predikstolen. Ingmar spände för i all hast, och Brita hjälpte honom. Då välsignelsen var läst och psalmerna voro sjungna och kyrkfolket började komma ut, voro de redan borta. Båda tänkte ungefär samma tanke. Den, som har begått ett sådant brott, kan inte leva bland andra människor. Båda kände, att de hade suttit på skampallen i kyrkan. ”Ingen av oss står ut med detta”, tänkte de.
Mitt i sin bedrövelse fick Brita se Ingmarsgården och kände knappt igen den, så lysande röd som den låg där. Hon kom ihåg, att det alltid hade sagts, att gården skulle rödfärgas, när Ingmar gifte sig. Sist hade bröllopet blivit uppskjutet, därför att han inte hade velat bekosta målningen. Hon förstod, att han hade velat göra allt riktigt gott, men så hade det blivit honom för tungt.
När de körde in på Ingmarsgården, satt folket vid middagsbordet.
— Nu har vi husbonden här, sade en av drängarna och såg ut. Mor Märta lyfte knappast på de sömniga ögonlocken, då hon reste sig.
— Nu stannar ni alla här inne! sade hon. Ingen behöver stiga opp från bordet.
Gumman gick tungt över golvet, folket, som såg efter henne, lade märke till att hon liksom för att föröka sin myndighet var högtidsklädd med silkesschal över skuldrorna och silkeskläde på huvudet. Hon stod redan i förstudörren, när hästen stannade.
Ingmar hoppade genast ur, men Brita blev sittande. Han kom över till hennes sida och knäppte upp fotsacken.
— Ska du inte stiga ur?
— Nej, jag ska inte. Hon hade brustit i gråt och höll
