Skolmästarn svarade, att de hade hört mycket om honom.
— Ja visst, men detta är det allra märkvärdigaste. Jag har inte fått höra det, förrän nu i dag där oppe på Ingmarsgården. Han teg en stund. Sedan fortsatte han:
— Stor Ingmar hade en god vän, som är torpare på hans gård.
— Ja, jag vet, sade skolmästarn. Han heter Ingmar, han med, folk kallar honom Stark Ingmar för skillnads skull.
— Just så, ja, sade kyrkoherden, fadern döpte honom till Ingmar av aktning för husbondefolket.
Men nu var det en gång, då Stor Ingmar var ung, det var ljus sommar och lördagskväll, och han och hans vän, Stark Ingmar, var lediga från arbetet. Och så tog de på sig sina helgdagskläder och gick hit ner till kyrkbyn för att förlusta sig.
Kyrkoherden höll inne och satt tyst och tänkte.
— Jag kan förstå, att det måtte ha varit en mycket vacker kväll, sade han eftersinnande, alldeles stilla och klar, en sådan, då jord och himmel byter färg, så att himlen synes gå över i ljust grönt och jorden är överdragen med tunna dimmor, som ger allting ett vitt eller blåaktigt utseende.
Men när Stor Ingmar och Stark Ingmar hade kommit hit ner och skulle gå över flottbron, var det, som om någon hade sagt till dem, att de skulle se oppåt. De gjorde så, och de såg himmelen öppen över sig. Hela himlavalvet var draget åt sidan som ett förhänge, och de båda stod hand i hand och såg in i all himmelens härlighet.
Har ni någonsin hört något sådant, mor Stina, och ni, Storm? sade kyrkoherden. De båda, Stor Ingmar och Stark Ingmar, stod där på bron och såg himmelen öppen!
De har egentligen aldrig talat om för någon vad de såg, utan de har endast sagt så mycket till barn och nära anförvanter, som att de en gång har stått där på bron och sett himmelen öppen. Ingen främmande har fått veta det, för det har varit deras största skatt och heligaste gåva, att de har fått se himmelens härlighet…
Kyrkoherden såg åter ner en stund, så suckade han djupt.
— Jag har aldrig förr hört något sådant omtalas, sade
