var inte mycket med den klockan. Glas hade den inte mer över visarna, och emaljen på urtavlan var skadad, den också.
— Den står, sade Storm och höll upp den till örat.
— Ja, sade gossen, jag undrar bara om skolmästarn tror, att någon kan laga den.
Storm öppnade klockan. Man kunde höra, att det skramlade i den, som om alla hjul vore lösa.
— Du måtte visst ha slagit in spik med den här klockan. Den kan jag inte göra något för.
— Tror skolmästarn, att Klock-Erik kan göra något för den?
— Nej, inte mer än jag. Det är bäst, att du skickar den till Falun och får ett nytt verk i den.
— Ja, jag trodde så också, sade Ingmar och tog igen klockan.
— Hur i Herrans namn har du burit dig åt med den? frågade skolmästarn.
Gossen satt och sväljde en stund, som om gråten hade kommit honom i halsen.
— Det var fars klocka, sade han. Den blev så här illa skadad, när stocken kom och körde till far.
Nu blevo alla helt uppmärksamma, och Ingmar ansträngde sig för att fortsätta.
— Vi hade påsklov, så att jag var hemma, när det hände, och jag var den första, som kom ner till far, när han låg på stranden. Far låg och höll klockan i händerna. ”Nu är det slut med mig, Ingmar, sa far”, ”jag är ledsen, att klockan har gått sönder, för jag vill, att du ska ge den till en, som jag har gjort illa mot, och hälsa ifrån mig.” Så sa han vem det var, som skulle ha klockan. Han bad mig, att jag skulle ställa om, att den blev lagad i Falun, innan jag gav den till den, som skulle ha den. Men jag kom aldrig tillbaka till Falun, jag, och nu vet jag inte hur jag ska göra.
Skolmästarn började genast fundera över om han kände någon, som snart skulle resa in till staden, men mor Stina vände sig till gossen.
— Vem var det, Ingmar, som skulle ha klockan?
— Jag vet inte om jag ska säga det, sade gossen.
