— När jag nu har tagit emot din fars klocka av dig, så ska du ta emot denna av mig, sade han.
Därmed lade han klockan på bordet och lämnade rummet utan att säga farväl till någon. Hela dagen gick han ute och drev på vägar och stigar. Det var ett par bönder från Västgården, som ville göra handel hos honom. De stodo och väntade utanför handelsboden ifrån middagen ända till aftonen, men ingen Tims Halvor kom till synes.
Elof Ersson från Eljasgården, som hade blivit gift med
Karin Ingmarsdotter, hade haft en elak och girig far. Fadern
hade alltid varit sträng mot sonen. När han var liten, hade
han knappt fått äta sig mätt, och han hade varit mycket
förtryckt även som vuxen. Den gamle hade ständigt drivit
honom att arbeta, han hade aldrig fått gå bort på en dans,
hade inte haft fred för arbete ens på söndagen. Och när
Eljas Elof hade blivit gift, hade han inte fått bli sin egen,
utan hade måst flytta till Ingmarsgården och gå under
svärfadern. Och på Ingmarsgården fanns heller intet annat än
arbete och sparsamhet. Men så länge Ingmar Ingmarsson
levde, syntes Eljas Elof vara fullt nöjd, han bara trälade
utan att begära något bättre. Folk sade, att Ingmarssönerna
nu hade fått en måg efter sitt sinne, för Elof Ersson visste
inte om, att det fanns något annat i världen än arbete.
Men så snart Stor Ingmar var död, började mågen att dricka och föra ett vilt liv. Han sökte upp alla glada karlar, som funnos i socknen, bjöd dem hem till sig på Ingmarsgården och drev omkring med dem i lekstugor och gästgivargårdar. Han upphörde alldeles att arbeta och drack sig full var dag. På endast ett par månader blev han en försupen stackare.
När hustrun, Karin Ingmarsdotter, första gången såg honom drucken, blev hon slagen av förstening. ”Detta är Guds straff, därför att jag handlade orätt emot Halvor”, tänkte hon genast.
Till mannen sade hon inte mycket för att förebrå eller
