tidigt. Han ställde nog så, att hon aldrig kunde gifta sig med honom. Det hördes ju, att det onda talet redan var i gång. ”Jag vet inte hur jag ska kunna bära att mista honom”, tänkte hon och tryckte handen mot hjärtat.
Till en början var allt stilla i storstugan. Så hörde hon, att en stol sköts tillbaka och någon reste sig.
— Ska Halvor redan gå? frågade unge Ingmar.
— Ja, svarade Halvor, jag kan inte stanna längre, du får hälsa Karin Ingmarsdotter från mig och säga farväl.
— Halvor kan väl gå ut i köket till henne och göra det själv?
— Nej, hördes nu Halvor svara, vi två har talat ut med varandra.
Hjärtat började bulta på Karin, och tankarna flögo som aldrig förr. Nu var Halvor ond på henne, och det kunde ingen undra på. Hon hade knappt vågat ta honom i hand, och när de andra hade hånat honom, hade hon inte försvarat honom, utan tegat och smugit sig bort.
Nu trodde han, att hon inte tyckte om honom, nu gick han och skulle aldrig komma igen.
Nej, hon visste inte hur hon hade kunnat handla så, hon, som höll så mycket av honom.
Med ens stod det för henne, det där, som hennes far hade brukat säga, att Ingmarssönerna inte behövde fråga efter människor, de behövde bara gå Guds vägar.
Karin fick plötsligen upp dörren igen och stod framför Halvor, innan han hade hunnit ut ur rummet.
— Ska du redan gå, Halvor? Jag tänkte du skulle stanna och äta kväll här.
Halvor stod och stirrade på henne. Hon var alldeles förvandlad, röd och varm, och det var något ömt och rörande över henne, som han aldrig förr hade mött.
— Jag tänker allt gå och aldrig komma igen, sade Halvor. Han förstod inte vad hon ville.
— Å, stanna du och drick ur ditt kaffe! sade Karin.
Hon tog honom vid handen och ledde honom upp till bordet. Hon blev både röd och vit under vandringen, modet svek henne flera gånger, men hon höll ut, fast hån och
76
