i den gamla sockendräkten, och kvinnornas stärkta, vitt utstående, vita huvuddukar väckte den föreställningen, att salen var uppfylld av stora, vitvingade fåglar.
Storm hade redan börjat sitt föredrag, när han såg kyrkoherden komma in och ta plats på främsta bänken. ”Du, Storm, är ändå en märkvärdig man”, sade han då till sig själv, ”allting lyckas för dig. Här kommer nu till sist kyrkoherden och gör dig den äran att höra dig.”
Under den tid, skolmästarn hade predikat, hade han förklarat bibeln från den första sidan till den sista. Denna kväll höll han på att tala om Uppenbarelsebokens himmelska Jerusalem och om den eviga lycksaligheten. Och så lycklig var han över att kyrkoherden hade kommit, att han tänkte inom sig: ”För min del skulle jag inte begära bättre lott i det eviga livet än att ständigt få stå i en kateder och undervisa kloka och lydiga barn. Och om då Vår Herre själv någon gång komme och hörde på mig, såsom kyrkoherden har kommit nu i kväll, skulle ingen i himmelen vara nöjdare än jag.”
Men kyrkoherden å sin sida blev uppmärksam, när han hörde, att det var tal om Jerusalem, och genomfors på nytt av sina besynnerliga aningar.
Mittunder föredraget öppnades dörren, och en hel mängd folk kom in. Det var omkring tjugu personer, som stannade vid ingången för att inte störa. ”Se där”, tänkte kyrkoherden, ”jag visste väl, att det skulle hända något.”
Och Storm hade inte förr sagt amen, än en röst, som kom från gruppen nere vid dörren, föll in:
— Jag skulle be så vackert att få säga några ord.
Det var en den allra lenaste och vänligaste stämma. ”Det måtte vara Hök Matts Eriksson”, tänkte kyrkoherden och många med honom. ”Ingen annan i hela socken har en så mild barnaröst.”
Nästa ögonblick trängde sig en liten man med ett snällt utseende upp till estraden, och med honom kom en skara män och kvinnor, som tycktes följa med för att ge honom stöd och uppmuntran.
Kyrkoherden, skolmästarn och hela församlingen höllo
80
