— Jag vet inte varför inte Krister och jag kan vara lika väl skickade att predika som skolmästarn.
Tims Halvor reste sig för att lugna och förekomma all strid.
— De, som har skaffat pengar till att bygga den här salen, bör väl tillfrågas, innan någon ny predikant tillåtes tala.
Men nu hade Krister Larsson också blivit ond och svarade genast:
— Jag minns, att när vi byggde det här huset, kom vi överens om att det skulle bli ett fritt predikohus och ingen kyrka, där bara en enda får förkunna ordet.
När Krister sade detta, var det, som om alla de närvarande hade dragit ett djupt andetag. För endast en timme sedan hade det inte fallit dem in, att de någonsin skulle ha kunnat önska höra en annan predikant än skollärarn, men nu tänkte de: ”Det skulle vara roligt att få vara med om något nytt, vi skulle vilja höra nya ord och se ett nytt ansikte bakom bordet där framme på upphöjningen.”
Det hade dock kanske inte blivit vidare strid, om inte Kolås Gunnar hade varit tillstädes. Han var också svåger till Tims Halvor, en lång, mager karl, med mörklagt ansikte och vassa ögon. Han tyckte bra om skolmästarn, han som de andra, men än mer tyckte han om ett skarpt gräl.
— Ja, det talades mycket om frihet, när vi byggde det här huset, sade han, men inte ett frihetens ord har jag hört här, sedan det blev färdigt.
Skolmästarn blev mycket röd. Detta var det första yttrande, som vittnade om riktig ondska och uppstudsighet.
— Det ska jag säga dig, Kolås Gunnar, sade han, att här har du hört den rätta friheten predikas, sådan som Luther har förkunnat den, men här har inte varit frihet att predika sådana nyheter, som står en dag och faller en annan.
— Skolmästarn vill förmå oss tro, att allt nytt är dåligt, så snart det rör ”läran”, sade karlen lugnande och liksom ångerfull. Han vill nog, att vi ska följa nya metoder i fråga om boskapsskötsel, och han vill skaffa oss nya åkerbruksmaskiner,
