håller ute köld och yrväder”, sa gubben och stack armen rätt ut genom riset.
Far kom efter och skrattade. De var båda svarta av sot och luktade av den sura milröken, men aldrig har jag sett far så glad och skämtsam. Ingen av dem kunde stå rak där inne, och där fanns bara ett par risbäddar och ett par stenar, där det brann en eld, men de var stornöjda. De satte sig bredvid varandra på granrisbädden och öppnade matknytet. ”Jag vet inte om du får något med”, sa Stark Ingmar till far, ”detta är min julmat.” — ”Du får vara barmhärtig, eftersom det är julafton”, sa far. — ”Ja, då kan man inte låta en stackars kolargubbe svälta”, sa Stark Ingmar.
Så där gick de på. Det var lite brännvin med också, och jag förundrade mig, att människor kunde vara så glada åt mat och dryck. — ”Du får tala om för mor”, sa Stark Ingmar till mig, ”att Stor Ingmar har ätit opp all maten för mig. Hon får skicka mer i morgon.” — ”Jag ser, att det är ett sant ord”, sa jag.
I detsamma ryckte jag till vid det, att det prasslade lite i eldstaden. Det lät närmast, som om någon hade kastat småstenar mot hällen, där elden brann. Far märkte det inte, men Stark Ingmar sa genast: ”Jaså, jaså, står det så till.” Men han fortfor att äta. Då prasslade det på nytt, mycke häftigare. Ingenting såg jag, men det var, som om de hade kastat en handfull sten in i elden. ”Jaså, jaså, är det så brått”, sa Stark Ingmar och gick ut. ”Ja, det är nog eld i kolen”, ropade han, ”men sitt stilla du, Stor Ingmar, jag kan sköta det ensam.” Far och jag satt tysta, ingen av oss hade lust att säga något.
Så kom Stark Ingmar in, och nu började skämtet på nytt.
”En så glad jul tror jag inte jag har haft på åratal”, sa han. Just som han sa det, hördes det där prasslandet än en gång. ”Jaså, jaså, står det så till nu igen”, sa han. Han gick ut, och det var eld i kolen på nytt. När han kom tillbaka, sa far: ”Nu ser jag, att du har så god hjälp, att du kan reda dig ensam här på kolbotten.” — ”Ja, gå du tryggt hem och håll helg, Stor Ingmar! Här finns nog de, som hjälper mig.” Och så gick vi hem, far och jag, och allt
94
