kunde hålla sig från att skratta åt karlen, som till den glad blifvit bragt ur fattningen. Passepartout ville ovilkorligen veta hur länge stormen skulle räcka. Man visade honom då till barometern, som tycktes ha fast beslutit att icke stiga. Passepartout ruskade den, men hvarken ruskningen gjorde något, icke heller de skällsord, med hvilka han trakterade det oskyldiga instrumentet.
Slutligen saktade sig stormen, hafvet blef lugnare den 4 november. Vinden sprang öfver på sydlig och blef gynnsam för resan.
Passepartouts ansigte klarnade också efter hand. Seglen kunde nu sättas till och Rangoon fortsatte resan med ofantlig hastighet.
Men man kunde ej återvinna all den förlorade tiden och land signalerades ej förr än den 6, klockan 5 på morgonen. Phileas Foggs marcheroute angaf tiden för paketångarens ankomst till den 5; men den kom ej förr än den 6, som sagdt. Här voro således 24 timmar förlorade och ångbåten till Yokohama hade bestämdt afgått.
Klockan 6 kom en lots ombord på Rangoon och tog plats på kommandobryggan för att föra fartyget genom de trånga inloppen ända till Hongkongs hamn. Passepartout var nära att dö af längtan att få förfråga sig hos lotsen, om Yokohama-ångaren hade afgått från Hongkong; men han vågade icke göra det, han tyckte att det var bättre att behålla hoppet ända till sista ögonblicket. Han hade anförtrott sin oro åt Fix, som sökte — den slipade räfven! — trösta honom med att säga, att mr Fogg ju kunde följa med nästa ångare — en tröst, som gjorde att Passepartout blef riktigt topprasande.
