242
gick upp på däck och begärde att få tala vid kaptenen. Denne infann sig straxt.
Han var en femtio års karl, en riktig sjöbjörn. Han hade stora ögon i oxiderad kopparfärg, rödt hår, han var groft byggd — ingenting af s. k. bättre karl fanns hos honom.
— Kaptenen? frågade mr Fogg.
— Ja, det är jag det.
— Jag är Phileas Fogg, från London.
— Och jag Andrew Speedy, från Cardiff.
— När går ni?
— Om en timme.
— Och destinationsorten?
— Bordeaux.
— Er last?
— Bara sten i skrofvet, jag är inte befraktad.
— Har ni passagerare?
— Nej, inga, har aldrig några passagerare, det är bara hinderligt och resonnerande gods.
— Ert fartyg går raskt?
— Mellan elfva och tolf knop. Åh, Henrietta är väl känd. Förr i tid var hon blokadbrytare.
— Jag är förtjust, kapten Speedy.
— Men hvarför alla dessa frågor? frågade kaptenen.
— Vill ni taga med er fyra passagerare? sade Phileas Fogg.
— Nej.
— Och gå till Liverpool?
— Till Liverpool?
— Och sedan går ni till Bordeaux. Det är bara en kort afväg.
— Nej.
