246
så snabb som möjligt. Han var en skicklig sjöman, den der sjöbjörnen, och han navigerade sitt fartyg utmärkt väl.
Under de första dagarna gick fartyget framåt under gynnsamma omständigheter. Hafvet var ej allt för upprördt; vinden höll sig på nordvest; seglen sattes till och Henrietta betedde sig som en riktig transatlantisk ångare. Allt gick efter önskan.
Passepartout var riktigt förtjust. Aldrig hade besättningen sett en så glad karl och så vig sedan! Han visade sig så ytterst vänlig mot matroserne och han förvånade dem med sina hopp och språng. Han gaf dem de lustigaste namn. För hans skull manövrerade de som hjeltar och eldarne eldade som gentlemen. Hans goda humör meddelade sig ovilkorligen åt alla. Han hade glömt det förflutna, alla tråkigheter, alla farligheter. Han tänkte blott på detta mål, som vore så nära att uppnås, och ibland puttrade han af otålighet, liksom om han blifvit kokad het af ugnarna på Henrietta. Då och då gick han ett slag kring Fix, hvilken han betraktade med en blick, som sade hvad han tänkte; men ej ett ord yttrade han till honom. Det fanns ingen förtrolighet vidare mellan de båda vännerna. Men Fix var för resten mörk i hågen och vankelmodig. Han sökte verkligen ensligheten. Man hörde hur han talade för sig sjelf med hopknipta läppar. Passepartout hade klart för sig, att polisagenten insett sitt misstag med afseende på Phileas Fogg, att han kände djup blygsel öfver att så der ha rännt verlden kring efter orätt person. Men Passepartout, den hederliga själen, ville alldeles icke visa någon triumferande min och öka Fix’ förlägenhet genom att antaga segrarens stolta hållning.
