248
timmen, men den var aktningsbjudande ändå och olyckligtvis blåste han svår sydost med mycken envishet, så att kapten Speedy ej kunde sätta till segel.
Den 16 december var den sjuttiofemte dagen förfluten sedan afresan från London. Henrietta var således på efterkälken, men icke så att det kunde väcka så stor oro. Hälften af öfverresan var nära verkställd och de farligaste passagerna hade man lemnat bakom sig. Men kapten Speedy uttalade sig ännu icke. Hade det varit sommar, skulle han kunnat svara för utgången, men under vintern var han totalt hemfallen åt en oblid årstids vexlingar. Han sade alls ingenting. I sjelfva verket hyste han hopp; stormen gjorde honom afbräck visserligen, men han litade på ångan.
Nämnde dag hade förste maskinisten kommit upp på däck, der han träffade kaptenen och hade ett långt samtal med honom.
Utan att veta hvarför — utan tvifvel var det någon aning — genomfors Passepartout af en obestämd ängslan. Han såg hur kaptenen gaf tydliga tecken till otålighet, hur han gick fram och åter, svor och stampade, hur han lemnade maskinisten och gick ned i sin kajuta. Passepartout skulle gerna ha låtit skära af sig ena örat, om han blott med det andra kunnat få höra hvad de sade.
Kaptenen sade slutligen till maskinisten:
— Är ni säker på hvad ni säger?
— Ja, visst, kapten. Glöm icke, att allt sedan vi gingo ut ha vi fyrat i alla ugnarna.
— Förbannadt! ropade kaptenen. Hur skall man nu ställa till?
— Vi måste förbereda mr Fogg, sade maskinisten.
— Än se’n då? När han är förberedd, när hans
