Passepartout skulle ha velat svara, men det kunde han icke. Han lemnade mr Foggs rum och gick in i sitt eget, kastade sig ned i en stol och användande ett uttryck från sitt hemland utropade han: Att man skall bli störd, när man vill lefva i lugn!
Maskinmessigt gjorde han nu sina förberedelser till resan. En färd kring jorden på åttio dagar! Hade han göra med en som var spritt galen? Nej... Var det väl ett skämt? Man skulle fara till Dover — bra! till Calais — ännu bättre! Men icke kunde väl detta vara den hederliga gossen emot, han som icke på fem år trampat sitt fäderneslands jord. Kanske kilade man af ända till Paris? Men tänk då med hvilken glädje skulle han icke återse den stora hufvudstaden! Men der skulle väl också en så stationär gentlemans böljor sätta sig... Ja, utan tvifvel, men det var alldeles ovedersägligt att han nu skulle resa, att han skulle obeqväma sig, denne gentleman, som ända dittills varit så innerligen huslig!
Klockan 10 hade Passepartout gjort i ordning den enkla nattsäck, som innehöll hans och husbondens garderob. Alltjemt orolig till mods lemnade han sin lilla kammare och läste omsorgsfullt igen dörren. Och så gick han in till mr Fogg.
Mr Fogg var i ordning. Han bar under sin ena arm Bradshaws »Continental Railway-, Steam-, Transit- and General Guide», hvilken skulle meddela honom allt som var af vigt för den förestående resan. Han tog nattsäcken ur Passepartouts händer, öppnade den och stack ned i den en tjock bundt med vackra banknoter, sådana som ha kurs i alla länder.
— Ni har väl icke glömt någonting? frågade han.
— Ingenting, monsieur.
