66
grader i vester, skulle gå fyra timmar för sent och det gjorde så äfven.
Sir Francis rättade den af Passepartout angifna tiden, hvarvid han gjorde samma observation som Fix förut gjort. Han försökte göra begripligt för Passepartout, att han borde ställa uret på hvarje ny meridian, ty efter som han oupphörligt reste öster ut d. v. s. solen till mötes, så blef tiden på platsen så många gånger fyra minuter tidigare som det antal longitudgrader han passerat. Men det tjenade till ingenting. Antingen den envisa karlen hade förstått eller icke förstått generalens anmärkning, brydde han sig icke om att vrida fram sitt ur, som allt jemt fick gå efter Londontid — en oskyldig envishet, som ej kunde vara någon till men.
Klockan åtta på morgonen och på femton mils afstånd från stationen Rothal stadnade tåget midt i en ofantlig, öppen plats i skogen; platsen var kantad med bungalows och små kojor för arbetare. Tågets konduktör gick utefter vagnraden och ropade:
»Alla passagerare stiga ur här.»
Phileas Fogg såg på sir Francis, som såg förundrad ut öfver denna halt midt i en skog af tamarinder.
Passepartout, icke mindre öfverraskad, hoppade ned på vägen och återkom nästan ögonblickligen och skrek:
— Monsieur, nu är det slut på jernvägen!
— Hvad menar, ni med det? frågade sir Francis Cromarty.
— Jag menar, att tåget inte kan gå längre!
Generalen steg strax ur vagnen. Phileas Fogg följde honom, men utan att göra sig brådtom. Begge två vände sig till konduktören:
