Sir Francis Cromarty kände igen denna bildstod.
— Gudinnan Kali, hviskade han, kärlekens och dödens gudinna.
— Dödens, det går jag in på, men kärlekens, nej stopp! sade Passeportout sakta. En sådan otäck trollpacka!
Parsern gjorde ett tecken, att han skulle hålla sig tyst.
Kring statyn svärmade och åbäkade sig en grupp gamla fakirer, randade i ansigtet med ockra, med kropparna fulla af ristade kors, ur hvilka blodet droppade, riktiga af djefvulen besatta kräk, hvilka vid de stora hinduiska ceremonierna ännu i dag kasta sig under jaggernauth-vagnens hjul.
Efter dem kommo några brahminer, klädda i dyrbara, rikt utstyrda orientaliska drägter, och släpade med sig en qvinna, som knappt orkade stå på sina fötter.
Denna qvinna var ung, hvit som en europeisk qvinna. Hennes hufvud, hals, axlar, öron, armar, händer och tår voro fullsatta med juveler, halsband, armband, hängen och ringar. En tunique, inväfd med guld, öfverdragen med finaste mousslin, aftecknade konturerna af hennes växt.
Bakom denna unga qvinna kommo vakter, beväpnade med dragna sablar och långa pistoler instuckna i gördlarna, bärande ett lik på en palankin.
Det var liket af en gubbe, klädd i en rajahs dyrbara drägt, med perlbroderad turban, robe virkad af silke och guld, kashmirsgördel besatt med diamanter, och präktiga vapen, hvilka han bar i sin egenskap af indisk furste.
Sedan kommo musikanter och ett följe af fanatiker, hvilkas skrän understundom öfverröstade det bedöfvande larmet af instrumenterna, afslutade processionen.
