— Den olyckliga! mumlade Passepartout, att bli lefvande bränd!
— Ja, svarade generalen, bränd, och blefve hon ej det, så kan ni ej tänka er till hvilken usel ställning hon skulle bli bragt genom sina slägtingar. Man skulle raka af henne håret, man skulle ej ge henne till föda mer än några göpnar ris, man skulle förskjuta henne, hon skulle bli betraktad som en oren varelse och hon skulle dö i någon vrå som en skabbig hund. Utsigten till en så förfärlig tillvaro drifver också mycket oftare dessa olyckliga till att underkasta sig detta straff, än kärleken eller den religiösa fanatismen. Någon gång är offringen dock verkligen frivillig och regeringen måste energiskt träda emellan för att förhindra den. För några år sedan bodde jag i Bombay, då en dag en ung enka infann sig hos guvernören för att anhålla om tillstånd att få bli uppbränd på samma gång som mannens lik. Som man kan förstå afslog guvernören denna anhållan. Då lemnade enkan staden och flydde till en oberoende rajah och der fullbordades hennes offring.
Under generalens berättelse skakade vägvisaren på hufvudet och när generalen slutat tala sade han:
— Den offring, som skall ega rum i morgon tidigt, är icke frivillig.
— Hur vet ni det? frågade sir Francis.
— Åh, den der historien känna alla menniskor i Bundelkund till, svarade vägvisaren.
— Men den arma qvinnan tycktes icke göra något motstånd, anmärkte sir Francis.
— Det kom sig deraf, att man gjort henne hvimmelkantig genom rökning med hampa och opium.
— Hvart för man henne nu? frågade sir Francis.
— Till pagoden i Pillaji, två mil härifrån, der
