— O, jag har varit så sjösjuk!
— I ett så utmärkt härligt väder?
— Ja, jag är en stackare att tåla sjön. Nå, hur mår er husbonde, den förträfflige herr Fogg?
— Utmärkt! Och resan går som efter kronometer. Vi är inte en dag efter, fastän vi räddade den unga damen…
— Vilken unga dam?
Och Fix sökte se ytterst förvånad ut. Naturligtvis skyndade den pratsamme Passepartout att tala om allt från början till slut. Fix kunde inte låta bli att småle litet skadeglatt, när Passepartout skildrade, hur de blivit häktade i Kalkutta, ehuru hans min blev sötsur vid tanken på de stora belopp, med vilka kappsäcken lättats. Och denna känsla stegrades, när Passepartout skildrade köpet av elefanten och de vackra slantar, som därvid gått förlorade.
— Nå, vad ämnar er husbonde göra med den unga kvinnan? Tänker han föra henne med sig till England?
— Nej då! Han har för avsikt att lämna henne hos en frände i Hongkong, en rik köpman, svarade Passepartout. Min herre är inte synnerligen förtjust i kvinnfolk — man har bara besvär och utgifter för deras skull! Men inte kunde han låta henne stekas heller…
— Den planen gick upp i rök! tänkte Fix för sig själv. Den karlen är oåtkomlig. Men vänta bara, tills jag har fått min order från London!
Högt sade han småleende till Passepartout:
— Ska vi inte tömma ett glas för vårt oväntade möte här?
