tagit en vagn och följde efter sin förmente banktjuv. Passepartout såg det och log i mjugg; själv gick han som vanligt och ombesörjde nödiga uppköp.
Klockan elva skulle Rangoon åter lägga ut, och en timme tidigare voro Fogg och hans ledsagarinna åter ombord. På däcket väntade dem Passepartout, som köpt en del ananas och mangostanäpplen, frukter av mangostanträdet, vilka till storleken äro ungefär som våra men utanpå mörkbruna och inuti livligt röda. Den vita kärnan är så läcker, att den smälter i munnen, och till följd därav högt värderad av finsmakare. Också erhöll Passepartout av fru Aoda ett hjärtligt tack och av sin herre en vänlig, fast nästan omärklig nick.
På bestämd tid avgick Rangoon, och snart förlorade passagerarna ur sikte Malackas berg, vilkas väldiga skogar gömma jordens vackraste tigrar. På sex dagar borde Fogg vara framme i Hongkong, om han skulle kunna hinna ombord på den ångare, som den 6 november skulle avgå till Jokohama, en av Japans viktigaste hamnar.
Ångbåten var ganska tungt lastad, ty i Singapore hade en stor mängd resande kommit ombord, folk av alla stånd, stammar och tungomål. Negrer, araber, kineser, bengaler, perser, singaleser, malajer och portugiser. De flesta reste på andra klass.
Sedan månen gått in i sista kvarteret, förändrades det vackra vädret, och sjön började gå hög. Visserligen var den sydostliga vinden gynnsam nog, enär den gjorde det möjligt att med större eller mindre segelyta understödja ångkraften, men stundom blev sjön så hård, att seglen måste revas, när vindstötarna tjöto i tackel och tåg. Många av passagerarna fingo erfara, vad sjösjuka vill säga.
