bättre tur där, då han vid yttre hamnen hejdades av en sjöman, som med hatten i hand frågade:
— Söker ers höghet en båt?
— Ja. Har ni någon, som kan avgå strax?
— Ja, ers höghet. Lotskuttern Fiskmåsen, den bästa kuttern i hela hamnen. Den ligger där ute.
— Seglar den bra?
— Ers höghet ska bli belåten med den. Det gäller en lusttur utåt havet? sporde sjömannen.
— Nej, en resa! svarade Fogg.
— Lång?
— Vill ni åta er att föra oss till Jokohama?
Sjömannen stod helt handfallen och stirrade på Fogg.
— Ers höghet skämtar väl? sade han slutligen.
— Nej, jäg har kommit för sent till Carnatic och måste senast den fjortonde vara i Jokohama för att kunna fara vidare till San Francisko.
— Beklagligtvis är det en ren omöjlighet, ers höghet.
— Jag ger er tvåtusen kronor för var dag och fyratusen kronor i belöning, om jag hinner fram i tid.
— Är det ers höghets allvar?
— Jag skämtar aldrig.
Lotsen gick avsides och såg en stund utåt havet. Det var tydligt, att han slets mellan sin önskan att förtjäna en så stor summa och sin fruktan att ge sig så långt ut. Han var i valet och kvalet.
Fix stod som på glödande kol. Fogg vände sig till rajans änka.
— Är ni rädd, min fru? frågade han.
— Inte vid er sida, genmälde hon tryggt.
