en papperslapp, som de sedan kastade bort. Det fann Passepartout kostligt.
Utanför staden fann sig Passepartout omgiven av ofantliga risplanteringar och trädgårdsland, som prunkade av färgrika blommor med behaglig doft; lysande kamelior växte på träd, och bakom häckar av bamburör stodo körsbärs-, plommon- och äppelträd, som i Japan mera odlas för blommornas skull än för fruktens, men dock genom fågelskrämmor voro skyddade mot sparvar, korpar och andra skadedjur. I cederns väldiga krona tronade örnen, och under tårpilen stod hägern på ett ben och såg levnadstrött ut. Kråkor, fiskörnar, vildgäss, ankor och sparvhökar vimlade överallt, och i långa rader stodo vid bäckarna dessa tranor, som japanerna kalla »ers nåd» och anse som sinnebilder av långt liv och lycka.
Efter den långa promenaden kände sig emellertid Passepartout ganska matfrisk; han tog ett par äpplen, som stucko fram mellan löven, men de voro omöjliga att äta. Vad skulle han få till kvällsvard? Får, get och svin funnos ingenstädes i matvarubodarna, och nötkreatur användas i Japan blott som dragare, enär det anses för ett helgerån att döda dem. Gärna skulle han hållit till godo med ris, fågel eller fisk, vildsvin eller dovhjort — japanernas vanligaste föda. Men »den intet har i pungen får intet i munnen», och Passepartout strövade i brist på mat omkring i staden, som nu var upplyst med mångfärgade papperslyktor, såg på de förundransvärt skickliga jonglörerna, som kastade kulor, knivar, fat och facklor, eller blandade sig i folkhoparna, som stodo och kikade i de överallt uppställda teleskopen. Omsider gick han ner till redden, där vattenytan glimmade
