Paris. Varför skulle ej en parisersångare kunna göra lycka i Japan? Folket i detta land måste tydligen vara musikaliskt. Allt vad de togo sig före gjorde de ju med ackompanjemang av cymbaler, tamtam och trummor. Där hade han bestämt fått en ypperlig idé.
Men kanske var det ändå för tidigt att anordna konsert så här på morgonkvisten? Väckte han folk ur deras ljuva morgonslummer, kunde det hända, att han fick betalt i annat mynt än det, som bär kejsarens bild. Han beslöt därför att vänta ännu några timmar. Magen fick ge sig till tåls.
Under denna väntan föll det honom in, att han inte precis var klädd som en vandrande vissångare, och han beslöt byta ut sina kläder mot en mera passande utstyrsel. Han skulle måhända också vid affären kunna få en mellangift, med vilken han kunde bli i stånd att stilla sin hunger.
Efter långt letande fann han också en klädmäklare, som var villig att köpa hans dräkt, och om en stund trädde han åter ut på gatan, utspökad i en gammal japansk rock och ett slags turban, som under årens lopp antagit en obestämd färg. Men han hade också i fickan några silvermynt, som skramlade muntert.
Genast styrde han sina steg till ett tarvligt tehus. där han fick sig ett stycke fågel och ett par nävar ris. Han kunde visserligen ej konsten att äta det med pinnar som japanerna, men icke desto mindre försvann det snart som snö för solsken.
Efter den tarvliga men rikliga måltiden kände han sig stärkt och tänkte:
— Nu duger det ej att hänga läpp! Man får låtsa sej vara på maskerad och söka fånga lyckan. Det
