TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
»Människopyramiden» och dess fall.
Klockan tre dånade vid ingången till cirkus den japanska orkesterns öronbedövande trummor och tamtam. Lokalen var redan till trängsel fylld av infödda och utlänningar, män och kvinnor, vuxna och barn, som i all gemytlighet packade sig samman på de smala bänkarna. Musiken intog sin plats, och det uppstod ett öronslitande oväsen av gong-gonger, flöjter, bastrummor, tamtam, skallror och pukor.
Av de många konststycken, som utfördes, skola vi blott omnämna några få. Med den blå doftande röken från sin pipa bildade en i luften några ord, som hälsade publiken välkommen. En balanserade med tända vaxljus, som han släckte var gång de flögo förbi hans mun och sedan åter tände utan att ett ögonblick avbryta sina rörelser. En annan gjorde de otroligaste konster med snurror — det var som om dessa små tingestar haft liv. De kilade åstad på pipskaft, på eggen av sabel- och värjklingor, på en hårfin, osynlig ståltråd, som var spänd från scenens ena vägg till den andra; de klättrade på bambustegar, promenerade på kanten av stora kristallvaser, flögo och klängde i alla hörn; de snurrade alltjämt och åstadkommo en egendomlig harmoni genom den klang i olika tonarter, som de gåvo ifrån sig. Jonglörerna stoppade dem i fickan men de snurrade lika fullt, och när de togos
