människopyramiden räckte ända upp till taket av cirkus.
Publikens handklappningar blevo allt mera stormande för varje våning av pyramiden, och orkestern föll in med dånande fanfarer…
Då vacklade med ens hela pyramiden och började liksom gunga, en av näsorna i dess bas drog sig undan, och hela det ståtliga levande monumentet föll samman som ett korthus.
Det var Passepartout, som var skulden till detta brak. Han sprang från sin post, flög utan att begagna vingarna över rampen, klängde upp på galleriet till höger och föll ned framför en herre bland åskådarna och ropade:
— Åh, herr Fogg, herr Fogg!
— Är det du?
— Jaaa!
— Nå! Direkt till ångbåten!
Och Fileas Fogg, fru Aoda, som fattat hans arm, och främst Passepartout rusade som ett yrväder ut genom en av korridorerna.
Men där mötte dem cirkusdirektören herr William Batulcar och fordrade under hotelser och skrik skadeersättning för sin sönderslagna människopyramid. Fogg vände sig om, stack en bunt sedlar i handen på honom och fortsatte därefter till hamnen.
Ångbåten var just färdig att avgå till Amerika, och klockan var precis halv sju, då Fogg och rajans änka beträdde däcket. Bakom dem smög sig tämligen slokörad vännen Passepartout med brokiga vingar på skuldrorna och en sex fot lång näsa, som han ej hunnit bli kvitt i hastigheten.
Hans konstnärstid hade inte varit synnerligen lång,
