— Hurra för Johnson!
— Leve Smith!
Fix uttalade den åsikten, att här hölls ett politiskt möte, och föreslog, att de skulle ta sin mats ur skolan, enär det vid sådana tillfällen i den fria republiken brukade vankas hugg och slag. Fogg medgav, att om knytnävsslag äro aldrig så politiska, äro de i alla fall obehagliga, och sällskapet styrde kosan mot en trappa, från vars övre avsats de skulle kunna se på tumultet utan att bli indragna däri.
Men med ens uppstod en vild rörelse i hopen. Alla händer höjdes i luften, några tycktes vara knutna och slogo ned med stark fart — det såg ut att vara ett mycket verksamt sätt att ge sin mening tillkänna, ty massan vek ett ögonblick tillbaka. Standaren svängde i luften, försvunno och döko åter upp i trasor. Hopen stormade framåt trappan, huvudena höjde och sänkte sig i böljor som axen på ett rågfält. De svarta cylinderhattarnas antal minskades på en minut, och de, som syntes, sågo »stukade» ut.
Rörelsen blev livligare och skränet bedövande. Hurraropen för Smith blandades med skällsord mot Johnson och tvärtom. Standarstängerna användes som vapen, man slogs på omnibusarnas tak, stövlar och skor avtogos och haglade i luften, och det lät nästan som om revolverskott blandades med hopens skrik.
Folkmassan närmade sig trappan och stormade redan upp för de nedersta trappstegen. Fix började frukta, att hans »bov» skulle bli krossad eller arresterad och föreslog, att de skulle draga sig tillbaka.
