Resenärerna kunde i lugn och ro betrakta djuren. Dessa liknade delvis den i Europa vanliga tama hornboskapen men voro större samt hade kort svans och korta ben; manken bildade en stor puckel, hornen sutto långt åtskilda, och huvudet var, liksom hals och bog, betäckt av en långhårig man.
Det dröjde tre timmar, innan den stora hjorden hunnit över banan. Fogg såg med intresse på detta oväntade hinder i hans resa och tog denna motgång lika kallt som allt annat. Men Passepartout skummade av vrede och kände sig starkt frestad att med sina revolvrar hjälpa till att bana väg för lokomotivet.
— Sådana fräcka nöt de amerikanska oxarna ändå är! röt han. Vågar ställa till riktiga folkskockningar, alldeles som de också skulle välja fredsdomare! Och de stänger helt enkelt trafiken, liksom här i detta land varken funnes lag eller förordningar eller fridlysning! Undrar just, om den där fänaden också ingått i min husbondes program. En sådan stackare, den maskinisten! Skulle jag stå på lokomotivet, så skulle jag köra tvärs igenom hela rasket!
Väl var det för både tåg och passagerare, och icke minst för Passepartouts husbonde, att den hetlevrade betjänten icke hade hand om maskinen. Visserligen skulle han ha krossat ett halvt tjog bufflar, men leken skulle säkert i alla fall lyktat så, att tåget urspårat och passagerarna måhända trampats ned av de envisa djuren, som aldrig hejda sin fart, sedan de satt sig i gång, utan blint gå på, tills en bergvägg eller en fors stänger deras väg.
Natten var redan inne, när de sista oxarna passerade banan.
Åter rusade lokomotivet framåt, och den 6
