— Jag håller hundra kronor mot en! sade den resande.
— Den allra enklaste eftertanke… sade Passepartout.
— Det behövs ingen eftertanke — lokomotivföraren har sagt, att det kan gå, fick han till svar.
— Utan tvivel kan man komma över, men det kunde vara klokare…
— Klokare! utbrast överste Proctor. som befann sig i Passepartouts närhet. Det sades ju uttryckligen, att det skulle gå med största möjliga hastighet.
— Jag förstår väl det, sade Passepartout och försökte höja rösten, men jag ville bara påpeka, att det skulle vara mer naturligt, om…
— Vad menar karlen? Vad talar han om? Vad är det, som är naturligt? skrek man på alla sidor, håll och kanter.
— Han är rädd, förstås! sade översten och log försmädligt.
— Rädd, jag, en fransman! skrek Passepartout. Åh, jag ska visa de där skränfockarna. att en fransman från Paris kan vara lika amerikansk som de! Kör!
— Till vagnarna då! ropade konduktören.
— Jaha, till vagnarna! upprepade Passepartout, röd och het.
Alla satte sig i gång och intogo sina platser.
— Men jag ville bara säja, ropade Passepartout, då han kommit upp på vagnssteget, att det varit enklare, om vi först till fots gått över bron och sedan låtit tåget försöka sin lycka. Man har i alla fall bara ett liv…
Men ingen hörde på honom; alla de andra hade
