gick färden förbi ett enstaka träd, vars grenar våldsamt vredos och kröktes av stormen. Någon gång såg man en ensam fågel, som skrämdes upp av jakten och lyfte vingarna till flykt. Allt emellanåt rusade en flock magra, uthungrade prärievargar fram och sökte hinna fatt jakten. Passepartout stod färdig att skjuta ned den förste, som kunde hinna fram, men jakten lämnade dem lyckligtvis inom några minuter långt bakom sig.
Klockan ett syntes några snötäckta tak. Det var Omaha. De voro framme. Passepartout och Fix hoppade av och sträckte på sina stela lemmar. Herr Fogg hjälpte ned fru Aoda och betalade Mudge med vanlig frikostighet. Passepartout tryckte varmt handen på isjaktens ägare — han skulle velat ta honom i famn, om han ej haft så ont om tid. Alla skyndade till stationen, där ett expresståg just stod färdigt att avgå till Chicago. De resande hunno nätt och jämt in i en kupé, då tåget satte sig i gång.
Med god fart bar det nu av genom Iowa och Illinois, och klockan fyra följande dag, den tionde december, voro de resande i Chicago. Här skyndade de från ett tåg till ett annat, lokomotivet visslade, och så gick färden mot New-York. Den elfte stannade tåget en kvart över elva på kvällen vid bangården — alldeles mittför den landningsplats, där »Cunardlinjens» ångbåtar bruka ligga.
De skyndade strax dit…
Ångaren Kina hade för tre kvart sedan avgått till Liverpool. Nu tycktes allt hopp vara ute.
