ord, som skulle innebära ett smickrande bevis på kaptenens högaktning, utan sporde blott:
— Nu tillhör ju fartyget mig?
— Från köl till masttopp — allt, som är av trä, förstås.
— Gott! Slopa allt träinnanrede och bränn upp det! kommenderade fartygets nye ägare.
Den dagen gingo sängarna, ruffarna, däckshytten, undre däcket och kajutan. Dagen därpå kom turen till rår, spiror och rundhult. Masterna höggos ned, klövos och splittrades. Besättningen visade ett brinnande nit, och Passepartout sågade, högg och klöv för tio. Alla ombord utom fru Aoda tycktes gripna av ett vilt förstörelsebegär.
Den tjugonde december gingo väggbeklädnaden och största delen av däcket. Henrietta såg ej mer ut som en ångbåt utan som en pråm, men på kvällen skymtade man en fyr på Irlands kust.
Klockan tio var man dock blott på höjden av Queenstown, och Fogg hade blott tjugufyra timmar på sig för att hinna till London. Så mycken tid skulle åtgå för Henrietta att hinna fram till Liverpool även med högsta ångtryck. Men snart skulle bränslet och således även ångan tryta.
— Jag måste verkligen beklaga er otur! sade kapten Speedy, som mot sin vilja allt mer började intressera sig för Fogg. Ödet är er ogynnsamt. Ni kan inte hinna fram.
— Är det Queenstown där borta, där ljusskenet synes?
— Ja.
— Kan vi ej löpa in där?
— Jo, men ej förr än om tre timmar, då flodtiden inträder.
