På skeppsbron gingo två personer fram och åter och väntade på Mongolia. Omkring dem rörde sig en ström av infödda och turister.
Den ene av dessa män var engelske konsuln i Suez. Den andre var en liten mager, kraftfull man med klokt ansiktsuttryck samt spejande och spelande ögon under de skarpt sammandragna ögonbrynen. Han var synbarligen högst otålig och kunde ej vara stilla. Han hette Fix och var er av de detektiver, som de engelska polismyndigheterna efter stölden i engelska banken sänt ut till de stora hamnstäderna. Hans åliggande var att hålla skarp utkik på alla dem, som färdades på Suezkanalen, och om han misstänkte någon följa denne som en skugga, tills han erhållit vederbörlig order att häkta honom.
Två dagar förut hade Fix från Londonpolisen erhållit fullständigt signalement på den, som misstänktes för stölden. Och nu gick han och väntade med lätt förklarlig oro på Mongolia; kanske skulle han här få spaning på tjuven och skörda icke blott ära för sin raskhet och sitt fina väderkorn utan även inhösta både de 50,000 kronor och de procent av den tillrättaskaffade summan, vilka tillförsäkrats den, som fasttog rymmaren.
Konsuln återupptog det avbrutna samtalet.
— Lugna er nu — vi har båten här i detsamma. Emellertid förstår jag inte, hur ni ska kunna med tillhjälp av det där signalementet få korn på karlen, även om han är med på Mongolia. Att döma efter det där papperet ser han ju ut som folk gör mest.
— Herr konsul, sade Fix och kråmade sig en smula, sådant där folk vädrar man snarare än man känner igen dem. Ty vad som behövs är väderkorn: det är ett särskilt sinne. Jag har häktat mer
