stannade på däcket för att betrakta livet på kajen och utsikten över staden, men de flesta gingo i land.
Fix granskade dem alla med sin skarpa blick, då de satte foten på land. Just som han stod där och spejade, kom en person bort till honom och frågade honom om vägen till engelska konsultatet. Samtidigt tog den nykomne fram ett pass, som han synbarligen ämnade söka få påtecknat.
Som driven av en aning tog Fix papperet, och med en snabb blick ögnade han igenom signalementet. Han gjorde en ofrivillig rörelse, papperet darrade i hans hand — det var ord för ord den beskrivning, som han fått angående den engelske banktjuvens utseende.
— Är detta pass ert? sporde han.
— Nej, min husbondes.
— Är han ombord?
— Ja.
— Han lär nog själv få infinna sig på konsulatet för att passet ska bli påtecknat.
— Är det nödvändigt?
— Oundgängligt.
— Var ligger konsulatet?
— Där, vid hörnet av torget.
— Nå, då får jag väl underrätta min husbonde om saken. Han är annars just inte förtjust i att gå.
Därmed sade främlingen farväl till Fix och gick åter ombord på Mongolia.
