ägare tjäna in den nätta summan av 15,000 kronor.
Fogg tog saken kallt. Han föreslog nu hinduen att sälja elefanten och bjöd genast 20,000 kronor för honom. Ägaren förklarade visserligen, att han inte till något pris ville sälja Kioni, men hans giriga blickar visade, att han blott önskade få så stor köpeskilling som möjligt.
Översten tog Fileas Fogg avsides och rådde honom att väl betänka sig, innan han ytterligare stegrade sitt anbud. Fogg genmälde, att han hade betänkt sig, men att om han så skulle betala tjugu gånger så mycket för elefanten, skulle han ha den — ty han behövde den.
Och så bjöd han 25,000, 30,000 kronor. Hinduen vägrade. 35,000 kronor? Nej. 40,000 kronor? Fortfarande nej. 45,000 kronor. Hinduen tvekade. 50,000 kronor!
Då slog han till.
Passepartout hade följt hela detta uppträde med ängslig spänning. Han var ömsom röd, ömsom blek. Då köpet var avslutat, utbrast han:
— Det var gräsligt vad elefantkött måtte vara dyrt!
Nu gällde det blott att få tag i en lämplig förare. Det gick lätt nog. En ung parser med klokt ansikte erbjöd sin tjänst och blev antagen av Fogg, som för att sporra honom lovade honom en storartad lön.
Föraren lade nu ett täcke på elefantens rygg och fäste på ömse sidor en korg, som just inte erbjöd någon synnerligen bekväm sittplats.
Fogg erbjöd översten en plats på Kioni — en person mer kunde ej i nämnvärd grad trötta den
