den, och förde därför sina följeslagare avsides. Fileas Fogg och översten förstodo, att ett anfall på denna punkt skulle vara vanvettigt.
— Låt oss vänta! föreslog översten. Klockan är ännu bara åtta, och kanske dukar även livvakten under för sömnen.
Sällskapet slog sig alltså ned under ett träd och väntade. Men vad tiden syntes dem alla lång! Allt emellanåt smög sig föraren in i snåren och gjorde sina iakttagelser. Men alltjämt vakade rajans livvakt med flammande facklor, och genom pagodens fönster utträngde ett svagt ljussken.
Ända till midnatt blev allt sig likt. Det var klart, att man ej kunde hoppas på försumlighet från livvaktens sida — den hade säkerligen icke fått ta del i opiumfesten. Man måste således försöka på annat sätt och söka åstadkomma en öppning å pagodens mur. Frågan var nu, huruvida prästerna därinne voro lika vakna som livvakten där ute.
Ny överläggning hölls, och föraren förklarade sig villig att föra dem till pagoden. De måste göra en lång omväg för att obemärkta kunna nalkas dess baksida, varför de ej kommo fram förrän vid halvett-tiden. Men de mötte ingen på vägen, och vid den sidan av pagoden fanns ingen vakt utsatt, troligen därför, att där varken funnos dörrar eller fönster.
Det var en skum natt. Månen stod i sista kvarteret, befann sig nätt och jämt över synkretsen och var dessutom stundtals övertäckt av tunga moln. De höga träden gjorde dunklet ännu djupare.
Sålunda hade de hunnit fram till muren, men därmed var ju föga vunnet — det gällde nu att bana sig väg genom densamma. Fogg och hans följe-
