dunklet kunde de se kvinnan ligga medvetslös och orörlig vid sidan av makens lik.
En fackla hölls in till bålet, och det av olja genomdränkta träet fattade genast eld…
I detta ögonblick måste översten och föraren gripa och med våld hålla Fogg tillbaka, ty han ville i ett ögonblick av ädel men ändamålslös självuppoffring rusa hän till bålet. Redan hade han lösgjort sig från deras tag, då något sällsamt inträffade. Ett rop av förfäran ljöd ur allas mun, och hela folkmassan störtade, slagen av skräck, till marken. Skulle den gamle rajan inte vara död!!!
Man såg honom plötsligt resa sig upp som en vålnad, lyfta den unga kvinnan i sina armar och stiga ned från bålet genom virvlar av rök, som gåvo honom ett spöklikt utseende.
Fakirer, präster, livvakt — alla lågo de tramstupa, stumma av fasa, och vågade ej lyfta upp sina ögon inför ett sådant under.
Det medvetslösa offret bars bort, och de kraftiga armarna tycktes ej tyngda av den vackra bördan. Fogg och översten stodo ensamma upprätt, mållösa av undran, och föraren spärrade upp ögonen.
Passepartout då?
Den återuppståndne rajan nalkades den plats, där Fogg och översten stodo som fastväxta i jorden, och viskade andtruten:
— Kom! Skynda er!
Det var Passepartout själv!
Det var han, som genom nattens mörker och facklornas rök smugit sig bort till bålet! Det var han, som klättrat upp och ryckt den arma kvinnan ur dödens käftar samt sedan med otrolig djärvhet
