spelat rajans roll och lyckats komma oskadd med henne genom den förfärade hopen.
Ett ögonblick senare sutto de alla på elefanten, som i hastigt trav försvann i den täta skogen.
Det var också på tiden.
Prästerna hade småningom hämtat sig från sin förskräckelse, och när de sågo rajans lik på det brinnande bålet, förstodo de, att man ryckt ifrån dem deras offer. De rusade in i skogen, åtföljda av livvakten, som sköt åt alla håll och upphävde förfärliga tjut. En kula gick igenom Foggs hatt, men elefanten sprang så fort, att våra resande snart voro utom skotthåll för både pilar och kulor.
SEXTONDE KAPITLET.
Vem fick elefanten?
Det djärva försöket hade krönts med framgång. Passepartout skrattade en hel timme för sig själv åt sin lyckliga idé; översten hade tryckt hans hand, och hans husbonde hade sagt »bra!». Det var ett ovanligt lovord i den mannens mun. Men helt anspråkslöst hade Passepartout svarat, att all äran av räddningen tillkom hans husbonde. Själv hade han bara hittat på det komiska utförandet. Men han skakade av invärtes skratt, när han kom att tänka
