Vad gjorde det honom, att juden inte velat lämna kläderna billigare än 1,350 kronor? Det var ju inte han själv, som skulle betala dem!
Passepartout hade flera gånger under resan undrat, vad hans husbonde skulle göra med elefanten. Inte kunde han ta den med sig hela jorden runt? Skulle han sälja den! Eller släppa den lös och ledig i skogen? Ja, nog hade den präktige Kioni förtjänt en dylik belöning, ty utan honom skulle säkert allting gått galet. Men hans husbonde kunde väl inte så där kasta bort en sak, som kostat 50,000 kronor! Tänk, om — om herr Fogg skulle slå sig lös och skänka elefanten åt sin trogne tjänare Passepartout? Vad skulle så denne göra med den väldige kolossen? Ja, det tålte allt att tänka på!
Aoda hade kommit till sans igen men kunde naturligtvis ej fatta, var hon var eller varför hon var där. Tåget skulle gå. Föraren fick sin betalning av Fogg, men ej ett öre däröver. Detta väckte Passepartouts undran, ty den behjärtade och kloke parsern hade ovedersägligen vedervågat sitt liv vid pagoden i Pillaji, och skulle bramaprästerna få fatt på honom, kunde det komma surt efter.
Passepartout skulle snart få lösning på denna gåta. Fogg vände sig till föraren.
— Du har varit tjänstvillig och trogen. Din tjänst har jag betalt, men inte din hängivenhet. Vill du ha elefanten, så är han din.
Förarens ögon strålade av glädje.
— Men det är ju en hel förmögenhet ers nåd skänker mig! utropade han.
— Håll till godo! Jag är ändå din gäldenär. Farväl!
