komligt obekanta. Översten berättade henne allt vad som tilldragit sig. Särskilt framhöll han Foggs hjältemodiga och uppoffrande beslut att för hennes räddning sätta resplan och liv på ett tärningskast samt Passepartouts djärva påfund, som gav äventyret en så lycklig upplösning. Fogg satt tyst som vanligt, men Passepartout rodnade över hela ansiktet av förtjusning, ehuru han anspråkslöst förklarade, att en sådan bagatell inte var någonting att tala om.
Lycklig över alla de omsorger, som slösades på henne, tackade Aoda sina räddare på det hjärtligaste. Hennes ögon voro mera vältaliga än hennes tunga, ty hon hade svårt att finna ord för sina känslor. Hon genomisades ännu en gång av fasa, då hon vid överstens skildring erinrade sig den grymma död, som hon med knapp nöd undsluppit, och ännu mer, då hon betänkte de många faror, som lurade på henne överallt, så länge hon befann sig på indisk mark.
Fogg fattade fullkomligt hennes farhågor, och för att lugna henne erbjöd han sig att ta henne med till Hongkong, där hon kunde stanna kvar, tills hela historien fallit i glömska. Hon mottog detta anbud med så mycket större tacksamhet som en av hennes släktingar, en rik köpman, var bosatt i denna stad, vilken är fullkomligt engelsk, ehuru den är belägen på Kinas kust.
Klockan slog halv ett, när tåget anlände till Benares.
Här skulle översten stiga av, ty hans truppavdelning var förlagd några mil norr om staden. Han sade alltså farväl till Fogg, önskade honom ett lyckligt slut på denna resa och uttalade sin förhoppning,
