för fru Aodas skull beklagade. Det var ju likväl blott fråga om en resa på något över femhundraåttio mil, och den kunde ej taga mer än elva eller tolv dagar, och dessutom var den unga damen så glad, att hon sluppit undan död och förföljelse, att hon skulle låtit sig nöja med det tarvligaste krypin på en lastångare.
Under de första dagarna av färden sökte hon på allt sätt inleda Fileas Fogg i samtal och visade öppet, hur tacksam hon var för det han räddat henne. Han hörde emellertid på henne med den största köld, och icke en åtbörd eller ett tonfall i stämman visade, att han satte minsta värde på hennes erkänsla. Visserligen vakade han noga över att ingenting fattades henne, och vissa timmar på dagen satte han sig vid hennes sida, men han lät henne tala och satt för det mesta själv tyst som en bildstod. Passepartout upprepade titt och ofta för sig själv jämförelsen med vaxkabinettsfiguren. Hans husbonde var då alldeles lik de automater, som sitta i skyltfönstren, emellanåt höja på huvudet, sluta ögonen eller föra handen till hatten.
Aoda undrade också mången gång över detta märkvärdiga lugn. Passepartout förkortade ibland någon timme för henne genom livligt samspråk. Detta rörde sig då mest om hans husbonde och dennes ovanliga kallblodighet i alla kinkiga omständigheter, och han omtalade bland annat det höga vad, som föranlett denna resa jorden runt, samt delgav henne sina förhoppningar och farhågor rörande företagets slutliga utgång. Den unga damen blev allt mer och mer intresserad och gladde sig, att Foggs manliga beslut att rädda henne åtminstone icke vållat honom någon förlust av en dyrbar tid. Hon
