― 21 ―
blommor. Han såg blyga violer, sköna liljor, strålande
rosor, glödande tulpaner och många, många
andra. Men han kunde icke fästa sig vid dem; ty
den lilla linnean der i den okända dalen låg allt
ännu i hans håg. Om dagen sysselsatte sig hans
tankar med den lilla, täcka linnean; hennes bild var
den sista, som lekte för hans öga, då det slöt sig
till sömn, och då han om morgonen vaknade, var
linnean der i den okända, gömda dalen det första,
som hans tränande hjerta suckade efter. Huru var
han så? Ja, hvem kan veta det. Ingen vet det.
Han sjelf visste det icke. Han var nu en gång så.
Men der under den höga björken stod linnean lika täck, skön och älsklig. Hvad behöfde hon veta af ynglingens längtan. Det visste hon ju ej heller. Icke visste hon, att hon var så älskad, han vågade ju ej gå till henne och säga henne det. Den lilla linnean i sin ensliga dal var glad och förnöjd. Hon njöt af solens värme och aftonens svalka. Hon hvilade sig på den mjuka tufvan i nattens lugn, hon badade sig i morgonens dagg och fröjdade sig åt foglarnes muntra sånger eller de granna fjärilarnas vårdslösa flygt. Hvad behöfde hon veta huru älskad hon var. Och han sade ju ej heller det åt henne.
