― 34 ―
― Syns godt på manövern, att jag lärt honom
hålla i rodret, då han var pojke, mumlade Frisk, och
så skyndade man ut att ta mot den käre gästen.
Men han var inte ensam, det kunde gubben se. Der var tydligen utom den hvita mössan ett rosenrödt parasoll, som lyste i solskenet. Och så tycktes några ljusa band fladdra under parasollet, och så uppdök en liten luftig qvinnogestalt, lyftad på bryggan af ett par raska armar.
Mor Lena stannade och såg på gubben. Denne tog sig bakom örat och tyckte han råkat i en mycket kinkig belägenhet.
Under tiden hade ett ungt blomstrande par närmat sig. Han hög och ståtlig med fri och klar blick, solbrända kinder och friska tänder, som lyste under mustascherna, då han skrattade. Hon, elastisk som en fjäder, hade hjertliga blågrå ögon och saftiga röda läppar.
Hafsvinden hade lekt med hennes mörka hår derute och neddragit i pannan en lock, som såg så sjelfsvåldigt täck ut.
― Här ha’n I er Kalle Petter åter! utropade den unge mannen. Och här är hans unga brud. Är hon inte söt, mamma? ― ― ― Kan hon inte segla, pappa?
