― 36 ―
man var så glad som då hon var flicka i världen.
Aftonen var också i sanning härlig. Fjärden tindrade
i solglansen och ådan lät höra sitt „kock,
kock, kock“ och allarna sin egendomligt stämningsfulla
körsång därute bland skären. Göken i hagen
förkunnade också med hög röst hela aftonen, att det
var midsommartid.
Senare på kvällen såg man en glad och lycklig grupp ute i det gröna i skuggan af slokbjörkarne.
Ett ungt par och ett gammalt par, kärleken i lifvets vår ― kärleken vid lifvets höst.
Öfver deras hufvuden qvittrade foglarne, omkring dem doftade blommorna, inom dem gästade den stilla sällhet, som endast beskäres goda själar och hvilken därför är så sällspord i världen.
Men ännu af en medläm bestod sällskapet. Det var en gubbe med rynkor i pannan och krokiga brillor på näsan, som satt där bredvid Kalle Frisk, den unge medicinaren, och småpratade om tider, som gått och om tider, som stunda.
Det var „visdiktar Jeppe“, det. Det var han, som kommit den forne Kalle Petter att få lust att läsa, det var han, som sjungit för honom så många visor. Nog hade han med sig ett qväde nu också
