Den här sidan har korrekturlästs
― 40 ―
Dock kanske han stred i lifvets dagar
För det ädla, som vårt hjerta vidgar,
För det sköna, som till själn oss adlar,
För det sanna, som till Gud oss för.
För det ädla, som vårt hjerta vidgar,
För det sköna, som till själn oss adlar,
För det sanna, som till Gud oss för.
Höll kanske han älskadt mer än annat
Detta land, som nu så kärt vi hafva,
Stred kanske han käckt i farans dagar
Att det värna och i striden föll.
Detta land, som nu så kärt vi hafva,
Stred kanske han käckt i farans dagar
Att det värna och i striden föll.
Skönt är så att om den döde tänka,
Der han hvilar af vår tid förgäten,
Der hans grafhög, lagd med omsorg, vitnar
Att han ärad af sin tid den fått.
Der han hvilar af vår tid förgäten,
Der hans grafhög, lagd med omsorg, vitnar
Att han ärad af sin tid den fått.
Hur än var, i stilla ro han slumrar,
Ostörd af den tid, som glömt hans minne,
Likasom han sjelf förglömt i döden
Lifvets kif och mången oförrätt.
Ostörd af den tid, som glömt hans minne,
Likasom han sjelf förglömt i döden
Lifvets kif och mången oförrätt.
